Nytt år, nya möjligheter!

Irriterad. Varför vet jag inte men jag är det. Har varit såhär i tre dagar nu. Hungrig också. Det finns inget som  kan få mig mätt och nöjd. Jag bara äter och äter men inget händer. Jo jag håller mig till pointsplanen men det är svårt. Helst vill jag stänga in mig och äta pizza, godis, cola, chips och allt som är onyttigt. Tills jag spricker. Bara tycka synd om mig själv fast det inte är det. För några år sen kunde jag göra en sån grej. Laga massor av mat och bara äta. Det är en sida av mig jag aldrig riktigt har pratat med någon om. Det känns så äckligt och fel. Som om jag vore värsta matmissbrukaren eller vadå? Men sant. Helt plötsligt känns det som om jag vill berätta min hemlighet bara för att få bort den ur skallen.

Jag tror det började smått redan när jag gick i sådär åttan-nian. Alla vet att det är en ganska upp och ner fas. Allt som hände var stort och man bråkade med kompisar, var olyckligt kär och såna småsaker som man tyckte var väldigt stora då. Jag kunde gå hem efter skolan och göra mackor eller något och äta. Äta äta äta. Bara för att det var SYND om mig som hade bråkat med en kompis eller liknande. Det var inte så ofta men jag kommer ihåg någon enstaka gång.
I gymnasiet hände så mycket. Speciellt sista tiden. Jag orkade inte med allt och var ganska ledsen jämt. Började skolka, köpte godis eller mat och åkte hem. Drog för gardinerna och tröståt i min ensamhet. Det hände allt oftare och oftare men jag tänkte aldrig då att det var konstigt och fel. Var inte överviktig eller något och jag brydde mig inte om figuren. Det var tröstande att sitta och äta godis i sängen och "ta hand om mig själv" för en stund. Jag fick vara glad en kort sekund.
Det hela pågick tills jag tog studenten. Samma sommar flyttade mina föräldrar till stan och min pojkvän (som jag fortfarande har) fick en lägenhet. Jag mer eller mindre flyttade in till honom eftersom veckorna gick. Jag hade inget jobb. Vet inte idag vad jag höll på med då men jag gick några småkurser och sånt som gjorde så jag fick ersättning. Var också dagmatte åt några hundar som kom hem till mig på dagarna. Där tjänade jag en slant också samtidigt som jag fick hålla på med mitt största intresse utan att skaffa någon egen. Men som sagt mådde jag lite sådär. Visste inte vad jag ville göra och trodde aldrig att jag skulle få jobb. Hade också olika problem runt omkring mig som gjorde att jag mådde sämre. En dag mådde jag så dåligt att jag beställde hem pizza via hemkörning och åt. Såklart i smyg innan min kille kom hem från jobbet. Jo jag började undra vad jag höll på med men jag orkade inte bry mig då. En annan gång gick jag på affären och köpte till tacos som jag lagade och åt jättemycket. Det hände att jag mådde så illa att ja.. jag kräktes upp det hela för att känna mig bättre. När jag idag ser tillbaka på det hela känns det som jag hade en aning bulimi men jag kan inte minnas att jag gjorde sådär för att jag tyckte jag var tjock. Eller jo visst ibland kan jag minnas att jag tyckte jag borde få upp allt så inte maten skulle sätta sig på magen. När jag sitter och skriver kommer jag på fler gånger jag kräktes upp maten, till exempel på en pizzeria efter jag ätit med några vänner. Kan jag ha förträngt allt av mig själv? Hade jag större problem än vad jag erkände för mig själv? Jag som bara var ledsen och ville känna mig glad för en stund.
Men visst gick jag till sist upp i vikt. All mat, godis och festande har satt sina spår.  Det är en av anledningarna till att jag är här idag. Men idag mår jag bra. Riktigt bra om jag få be. Det är som om alla puzzelbitar har fallit på plats och jag är nöjd med min tillvaro. Visst.. skulle inte tacka nej till lite mera pengar och sånt men i överlad älskar jag mitt liv. Hur jag kommit ut ur den onda cirkeln vet jag inte. Det var inte genom någon psykolog som fick mig att inse. Jag tror jag bara har växt ifrån det på något sätt. Kan ibland komma på mig själv att tänka när jag är ensam "nu kan jag passa på att äta lite onyttigt" men då är jag inte sugen eller känner behov på samma sätt. Jag tänker att jag är ju glad även om jag inte äter. Det känns jävligt bra kan jag tala om!

Det här skulle jag egentligen inte skriva om men det kom bara ut. Lite orolig över att jag lämnat ut det här då jag aldrig riktigt berättat för mig själv men å andra sidan fick jag en mycket bättre bild av det hela och flera minnen kom upp som jag valt att glömma bort. Måste också få tilllägga att detta är inte allt varför jag idag väger lite mer. Jag är helt enkelt en sån person som älskar att laga mat, baka och såklart festa till det samtidigt som jag hatar att träna. Säger mycket. ;)

Nej god natt på er alla. Nu är jag i alla fall inte lika irriterad längre. Bara glad att jag är den jag är idag.


Puss Puss från Suss!